Något slående när man kollar på ytterhögerns (och nu mainstreamhögerns) rasistiska föreställningar och fixering vid invandring är hur reaktiv den är över tid. Alltid olika grupper som ses som problemet och fokus läggs på. Retoriken omformas efter det.

Det har gjort att man snabbt svängt mellan biologisk och kulturell rasism, ändrat sig fram o tillbaka i synen på asylrätt eller om problemet med invandringen är kulturell (bristande integrering) eller rasmässig ("folkutbyte").

När muslimer stått i fokus har det kunnat uppmålas som en civilisationernas motsättning. Varit viktigt poängtera att den inte har något emot "araber, bara deras religion. Lämnar de den är de välkomna". Antimuslimska retoriken kunde utmåla sig som försvarare av liberala värden.

Länge hävdades det att problemet var ekonomiska flyktingar ("lyckosökare") från tex MENA. Att "det är inte de som behöver hjälp som kommer hit". Som tex de som förtrycks av talibanerna i Afghanistan.

Sen kom Arabiska våren och repressionen efter den. Flyktingar från Syrien och Afghanistan (flera via Iran). Från att ha sagt att vi ska ta emot asylsökande, inte andra migranter, blev nu asylsökare fel. Att de eg saknade asylskäl, vi borde ta emot förföljda kristna först...

... att de flyende var unga män, som säkert ljög om sin ålder, det var ju inte kvinnorna som kom hit. Varefter argumentet flyttades till att de anhöriga kvinnorna skulle stoppas från att komma, barnen var bara "ankarbarn".

När SD kom in i riksdagen var romer inget problem, bara islam. Sen svängde det till att "tiggarfrågan" blev viktigast 2014. Problemet blev då att EU-migranterna hade laglig rätt att vistas här och inte planerade att stanna, dvs inget integrationsbehov.

Så problemet fick omformuleras: nu var det organiserade ligor bakom tiggarna som var problemet. Tiggeriförbud lyftes som lösningen. Gamla slumrande föreställningar om "tjuvaktiga zigenare" återuppstod, en rasistisk stereotyp som var vanligare mkt tidigare.

Med flyktingvågen 2015 så blev asylrättens utforming huvudproblemet man riktade sig mot. Högerdebatörer tyckte att asylrätten som uppkom efter andra världskriget spelat ut sin roll. 2016 handlade allt om ensamkommande unga män som strök runt på gatorna o sextrakasserade.

Sen kom högerns Jimmie-moment, när demografi plötsligt var huvudproblemet. Det handlade inte längre om asyl eller integration, utan om hudfärg, utseende och "etniskt folk". Att "landet var fullt" och högern inte "kände igen sig".

Under coronavåren fanns inte utrymme för såna diskussioner, om nu med andra vågen av Black life matter, kan den konservativa högern inte tala om något annat än om svarta o BLM, där allt stöd eller solidaritet med BLM per automatik misstänkliggörs eller betraktas som extremt.

Det talande är att argumenten om civilisationskonflikter, brottslighet eller integration då läggs på hyllan. I ytterhögern blommar istället bara en rent biologisk rasism, där svarta förklaras underlägsna, "rasrealism" och lastgamla biologiska argument förs fram igen.

Alla frågor om västs koloniala historia hotar föra upp postkolonialismen igen i diskussionen och livligt ska den vita mannens börda lyftas i ny tappning. Från demografifrågan (och att rasismen "nu drabbar svenskar") har det nu förskjutits till ras: att det nu är synd om vita.

Min poäng: den konservativa högern har ingen fast kärna, en fast problembild: "de andra" som det riktas mot ändras konstant över tid (asylsökare, EU-tiggare, migranter, svarta) o även problembilden (civilisationskamp, välfärdsbelastning, demografiskt utbyte, svenskfientlighet).

Det är ett rent reaktivt perspektiv, där oftast bara en problembild och en "Andre" kan diskuteras för stunden. Denna andre är en tom betecknare som fylls utifrån stundens behov, utifrån det scenario högern ställs inför just då (kris, pandemi, krig, kriminalitet).